En kopp eskapism

Text: Alva Nyblom
Illustration: Filippa Trajkovski

Min första pojkvän (som tyvärr inte var min första kärlek) sa en gång till mig att jag såg världen genom rosa, hjärtformade glasögon. I efterhand har jag då och då tänkt att han hade rätt i det, även om han inte var rätt för mig. Jag är en obotlig romantiker. Jag tror att allt händer av en anledning, även om jag inte kan förklara hur eller varför, och en av mina – enligt mig själv – bästa egenskaper är att jag i nästan vilken given sekund som helst kan regissera min situation som om den skulle skrivas in i en klassisk romcom, en sådan som kom när romcomarna var som bäst runt millennieskiftet. Det är givetvis enklare om det finns rekvisita till hands – och min favorit har kommit att bli en helt vanlig kopp kaffe.

Inte minst för att kaffe nästan alltid finns tillgängligt – om det inte finns att köpa inom en kilometers avstånd så har de flesta kök något att brygga kaffe i. Det är mångsidigt och oavsett hur jag mår på morgonen finns det en kopp kaffe som matchar mitt humör. Om jag en dag vaknar jag och vill vara parisisk, då är det bara att ta sig till närmsta kafé med uteservering på gatan, beställa in en café au lait och sätta mig själv vid ett bord på trottoaren, se svår ut bakom ett par stora solglasögon och låtsas läsa en bok. Det är viktigt att låtsasläsa! En parisiska skulle aldrig på riktigt läsa en bok själv på ett kafé. Hon behöver inte läsa alls, kulturen kom med modersmjölken. Hon vet att hon borde läsa mer men det är så mycket roligare att se på människorna som går förbi. Undrar vad de läser? Jag har med ett skrynkligt paket cigaretter och tänder den, uttråkat. En cigg förstör inte lungorna och det enda som egentligen är säkert i livet är att det kommer ta slut, lika bra att njuta medan man kan. 

Imorgon är det en ny dag. Jag vaknar och känner att det är bryggkaffe som känns bäst – då vet jag att jag är svensk (vi måste romantisera livet som vi lever också!), effektiv, osentimental.  Jag sitter länge i mitt kök och dricker svart bryggkaffe med datorn framför mig. Till morgonens kopp: jobb. Till eftermiddagens: kanelbulle från bageriet utanför mig. Mitt svenska jag är mest efterlängtat under höst och vinter, när dagens rytm får gå ner och dagarna blir kortare. Bryggkaffet kräver en liten stund för att svalna, till skillnad från espresson. När jag har bråttom, så är jag italiensk, mer specifikt norditaliensk, för syditalienarna känns inte som att de har bråttom. Mitt milanesiska, kaffedrickande jag har saker att göra och har inte tid för något annat än att på stående fot skölja ner en dubbel espresso. Den bränner hela vägen ner – kanske är det därför italienare har så hett temperament? Till lunch blir det en snabb men matig sallad. Middagen. däremot, är helig och får ta precis så lång tid som den behöver. Den avslutas med ännu en liten kopp kaffe, nu med en påse brunt socker nedrörd. En efterrätt i sig själv. 

 ––

Det är lätt att tro att jag älskar kaffe, eftersom jag har det som rekvisita i mitt filmliv. Det gör jag inte. Det finns bara en kopp kaffe som jag, utan att behöva ljuga för mig själv – vilket man behöver göra ibland, det också – verkligt njuter av. Det är en dubbel espresso med värmd, lätt skummad havremjölk. En flat white, min London-kopp. Om jag skulle bo i London hade det varit exakt det jag drack varje morgon på min morgonpromenad med min hund i parken utanför.

Med tanke på att jag inte bott i varken London, Paris eller Milano, skulle jag säga att jag har en väldigt klar tanke om hur det skulle vara att göra det, bara genom mitt kaffedrickande. Kanske hade min pojkvän inte fel om glasögonen, men jag tror han missförstod färgen de hade – de var kaffefärgade.