Max Osvald Denizou
Text: Alva Nyblom
Bild: Max Osvald Denizou
Mars 2022. När Max Osvald Denizou möter upp mig på Möllevångstorget i Malmö kommer det fram en man till oss. Han frågar om vi har några mynt. Max stoppar handen djupt ner i fickan. “Jag tror faktiskt att jag har några,” säger han. Och visst ligger det några kronor där. Han plockar bort knappen som följer med och räcker över mynten till mannen.
Jag trillade över Max Osvald Denizous arbete på Redan Galleri i Malmö någon vecka tidigare. Egentligen var det inte huvudobjekten – alltså de skräddade plaggen – som fångade min uppmärksamhet, utan de stora gamla lakanen som Max målat med svart färg på. “Jag gjorde dem egentligen bara som pynt, det var inte meningen att de skulle säljas,” säger Max, nu med en öl framför sig på ett Möllanhak. Hans farfarskeps ligger bredvid honom på bänken, snusnäsduken är kvar runt halsen. Det känns inte som en högoddsare att han är halvfransos och har studerat design och mönsterkonstruktion i Paris. “Jag pluggade en kandidat, det tyckte jag fick vara nog eftersom jag tänkte att jag inte ville hålla på med mode utan mer kostym. Jag känner mig inte så hemma i modebranschen. Det kommersiella och trenderna…”
Max Osvald Denizou har sytt så länge han kan minnas – ”sen jag var typ fem” – och jobbar nu som skräddare på Stadsteatern i Malmö. “Nu när jag gör kostym känner jag verkligen att nu vill jag hålla på mer med mode. Därför var det så roligt att få göra det på Redan, men det var superstressigt. Jag började jobba med det redan i januari, samtidigt som jag jobbade heltid på teatern. Det är därför jag kallade projektet för Nattsydd, för det var på nätterna jag hann sy.” Han skrattar. “Jag såg det inte som en konstutställning, utan mer som en popup. Det kom förbi en gubbe och sa typ ‘jag ser bara kläder, varför ställer du ut det här, det är ju inte konst?’ och jag sa att nej, jag har aldrig påstått att det är det!”
Anledningen till att Max ställde ut alls på Redan Galleri var för att han känner ägarna. När en vecka mellan två andra utställningar var ledig under våren frågade de honom om han ville ha den. “Jag hade gärna kunnat jobba med det på heltid. Ha en egen ateljé där jag kan sy och sälja mina plagg, utan någon chef. Få bestämma själv! Det kan inte bli någon stor produktion kanske, men det behöver det inte vara.” Allt material som han använder till sina kreationer är återbrukat, inte för att han vill göra någon typ av statement, utan för att han “går i secondhandbutiker i princip varje dag. Jag har aldrig köpt nya kläder, så det känns naturligt. Jag tycker om när man ser patina på saker och ting. Det gör inget att det är lite halvslitet. Man kan hitta fina tyger som bara ligger.”
Plaggen som du hade på Redan var väldigt minimalistiska, men det hade lika gärna kunnat vara stormönstarde lakan från 70-talet. “Ja, gud ja! Nu har jag försökt hitta lite sammanhängande tyger, men jag har gjort en slags kimonorock av min farmors gamla blommiga gardiner från 50-talet. Det var som en gardinbyggnation inuti, så den gick att hissa upp som någon teaterridå eller 1700-talskrinolin. Men min stil än nog ganska inspirerad av herrmodet vid sekelskiftet, fast med en modern twist, och då var det ju väldigt svart och vitt.”
“Peruken var typ upp-och-ner och knapparna satt helt snett. Det är fucking punk, fast i riduniformer.”
Trots de väldigt skandinaviska linjerna och paletten som syntes på Redan inspireras Max Osvald Denizou ofta av ”gamla luffare”. “Jag tycker om när det är fina, skräddade plagg, som fucking bonjourer med löskrage och kravatt och grejer, fast det sitter helt fel, som de efter franska revolutionen! Peruken var typ upp-och-ner och knapparna satt helt snett. Det är fucking punk, fast i riduniformer. Det är inte så mycket det jag gör, men när jag såg allt färdigt så tyckte jag att det blev lite för propert. Jag tycker att det ska vara roligt, det måste finnas någon humor.” En stor del av sin inspiration till sina tidiga projekt fick han när hans mormor alltid tog med honom till slottet på kungens födelsedag. “Då såg jag den beridna högvakten och blev så jävla inspirerad. Så fick jag hennes kappor och sydde in guldknappar i svanken och bar med peruk.” Därifrån kom också längtan efter det teatrala. “Det var därför jag ville jobba med teater och kostymer, men nu vet jag att det inte spelar någon roll hur det ser ut inuti. Det ska hålla för att vara på scen och sedan för att hänga i ett förråd. Så jag kan vara inspirerad av det, men jag vill göra kläder för människor.”
Vi kommer in på konst. Jag berättar att jag vill fördjupa mig inom det, han säger att han också hade velat läsa konst. Jag säger att han borde, att mycket är på distans och att han kan kombinera plugg och jobb. “Problemet är att jag inte har någon dator. Jag är superanalog! Jag fick skaffa en smartphone för att ha Bank-ID. Det tror folk också är något jävla statement, men det är det inte. Det blir som det, men nu känner jag mig lite stressad för att jag är för uppkopplad. Jag vill typ fly och köpa en båt. Jag hade ju en dator när jag studerade, men det mesta gjorde jag för hand och skannade in.” Max halar upp en knapptelefon ur fickan. “Jag har haft den här i, vaddå, tio år. Jag tror att de kommer komma tillbaka. Inte bara för att det blir trendigt, utan för att det kanske är bra för folk. Jag är inte antiteknologisk, men jag gillar att vara lite inkognito.”
“Jag är inte antiteknologisk, men jag gillar att vara lite inkognito.”
Jag påpekar att det kanske krävs dator om han ska driva eget företag. “Eller så blir jag bara jätterik och har folk som gör det åt mig! Det finns en intervju med Karl Lagerfeld, när han är gammal. Han får frågan om han har bankkort och han svarar ‘bankkort, vad är det? Om jag skulle behöva betala för något så tar någon ut pengar åt mig. Har du körkort då? Nej, jag har chaufför! Min mamma lärde mig att inte lära mig själv, för att andra skulle göra det åt mig.’ Det här var ju bara snack och skämt, det är ju vidrigt sagt. Han ville ju vara provokativ.”
“Han ska ju också ha sagt att man har gett upp på livet om man bär mjukisbyxor,” säger jag. “Det håller jag med om!” säger Max. “Jag äger inga mjukisbyxor. Jag har en pyjamas och en sidenmorgonrock och en yllemorgonrock.” Han skrattar när han hör hur det låter. “Jag satt i skolan när Karl dog. Det var en tjej som skrek till, ‘ah, Karl est mort!’ Alla började skrika. Det var som en jävla klyscha. Men han var ju en gigant, jag hade lärare som var personliga vänner med honom.”
Det börjar bli middagstid. Max sneglar mot mackorna som våra bordsgrannar får in, men påstår att han inte är hungrig, eftersom han ätit en brownielängd från 7 Eleven under eftermiddagen. Det börjar oavsett bli dags att runda av intervjun, den första Max Osvald Denizou gett. Han börjar rulla en cigarett. Vi går ut i den kalla marsluften igen. Det är nästan skymning. Han tänder cigaretten och promenerar över Möllevångstorget mot sig. Skulle någon komma fram och be om pengar, kan han bara erbjuda en knapp. Utan monetärt värde, men inte värdelös – inte för den som vet hur man ska använda den.
