Textila dialoger

Text: Alva Nyblom
Bild: Filippa Trajkovski

Från vänster Helena Hörstedt, , Martin Bergström, Sandra Backlund, Diana Orving. Foto: Pia Ulin/Göteborgs konstmuseum

Två frågor funderade vi på innan vi såg utställningen Dialoger. Mode bortom det bärbara på Göteborgs konstmuseum. 1: Är något fortfarande mode om det hänger på museum och varken får röras eller bäras och 2: hur kan samtida textilkonstnärer skapa dialoger med äldre verk, utan att det enbart blir tolkningar av dem? 

Folded tears, Helena Hörstedt. Av: Foto: Filippa Trajkovksi / Magasin Asterisk

Det var modeskaparna och konstnärerna själva – Diana Orving, Helena Hörstedt, Martin Bergström och Sandra Backlund – som kom på idén till utställningen. Under ett och ett halvt år har de arbetat utifrån valda konstverk från konstmuseets samling och skapat textila skulpturer, installationer och rörlig bild. 

Helena Hörstedt valde att tolka en redan platsbyggd skulptur av Berit Lindfeldt. Bröstbygge ligger som en rostig bröstkorg direkt på museets golv, med Hörstedts slingrande verk, Folded tears, av svart sidenband på ett glasbord bredvid. “När jag tittar på saker jag har gjort tidigare kommer de alltid från bröstkorgen. För mig var det här arbetet väldigt känslomässigt styrt,” säger Helena Hörstedt. “Jag blev helt tagen av Berit Lindefeldts konstnärskap.”

Det organiska i Lindefeldts asketiska verk mjukas upp men blir inte mindre naturligt i det svarta sidenbandet som Hörstedt använt som enda material. Mest intressant blir det nästan i verket som står på andra sidan om Hörstedts tolkning – en annan, av museet nyinköpt, skulptur i trä, också denna av Berit Lindstedt. Nature morte är trärent och står på fyra ben, nästan som ett bord eller en liten kista, med vad som liknar prismor av masonit, sammansatta i en knagglig yta. Det är inte olikt de kläder som Helena Hörstedt skapat innan, svarta plagg med textur som liknar origami. Det är som att Lindefeldt i sin tur har tolkat Hörstedts tidigare arbete – och däri ligger dialogen. “Jag befinner mig emellan det här verket som är en del av en sorgeserie och det här nya verket som är byggt liksom av spillror,” säger Hörstedt. “Någonstans är det helt, trots att det är trasigt.”

Del av installationsverket Wreath av Martin Bergström. Foto: Filippa Trajkovksi / Magasin Asterisk

Martin Bergströms stora, från taket hängande och transparenta textilier med tryck av blommor med rötterna kvar, Wreath, står i dialog med  både Elliger  Krans av blommor och frukt med mittgrupp efter Rubens. Hans film tar dessutom in och tolkar Auguste Rodins Den förlorade sonen. “Jag har jobbat med kransen som symbol och som rörelse,” säger Martin Bergström. Han har också lagt mycket tid på research och studerat den växtsymbolik som Ellinger använder sig av i sina målningar. Växterna som syns är hela, rötter och allt. Bergström säger att han ville ha dem så, “som en hyllning till de som plockat dem.” De är analoga till en början, sedan förstorade digitalt, en bild av liv och död samtidigt, gammalt och nytt. En cirkel, en krans. 

Bergströms textilier, uppsydda av Ulrika Svalling och tryckta i Borås, tar upp min fråga om huruvida mode någonsin kan vara bortom det bärbara. I ett av de fyra enorma men fjäderlätta tygstyckena, som är upphängda efter varandra, har Bergström sytt en skjortkrage och en öppning med knappar ner till botten. I ett annat stycke är ärmar isatta mitt i, för långa för att någonsin kunna passa en människokropp. Är det dessa läsbara attribut som gör vissa textilier till mode? En sjal, också den ett kvadratiskt, ofta transparent tygstycke med mönster av blommor är mode, så varför skulle inte dessa stycken vara det? 

Rörlig bild, del av installationsverket Wreath av Martin Bergström. Foto: Filippa Trajkovksi / Magasin Asterisk

Filmen knyter ihop de tre verken – Bergströms textilier, Ellingers målning och Rodins skulptur – i ett. Koreografi och dans står Adam Schütt för, medan Jacob Haage skrivit musiken och Thomas Klementsson filmat. Dansaren ger de äldre konstverken kött och rörelse. Det är makalöst vackert i all sin abstrakthet och jag påminns om det gudomliga i den nakna, starka människokroppen. Filmen blir också den en typ av krans, när den spelas om och om igen.

Det är genialt att döpa utställningen till Dialoger, för med ordet i den perifera förförståelsen väljer man att leta efter dem – och visst finns de där, inte bara mellan konstnärernas val av samtalspartner och deras egna verk. Diana Orvings Kvinnor och barn kommunicerar utöver Henry Moores Familjegrupp även med de demonliknande gestalterna som del av den permanenta utställningen står i höjd med det nya kvinnliga kollektivet i Skulpturhallen. Sandra Mujingas tre figurer, Nkámá, Mókó och Libwá står var och en för sig, utan kontakt med varandra. Medan dessa tre läses som maskulina, omänskliga och  isolerade, är Orvings verk motsatsen –  köttsliga, råa och kollektiva. Alla sitter ihop på ett eller annat sätt, vilken lem eller barn som tillhör vem är oklart och oviktigt. “De smälter ihop till en enhet på gott och ont,” säger Diana Orving. “Det är både något fint att få känna sig behövd och att man tillhör något men det är också ganska begränsande. Man sitter fast.” 

Kvinnor och barn, av Diana Orving, underifrån. Foto: Filippa Trajkovski

Där Moores familj består av två vuxna och två barn, svala i brons, är den modernare familjen uppbruten och samtidigt sammansatt. De är inte vackra, inga kvinnoideal har applicerats – de är brutala och beskyddande. “Moores lilla familj är väldigt harmonisk. De sitter där, de är inte på väg någonstans. Min gestaltning är inte lika harmonisk, den är mer baserad på min egen erfarenhet med två små barn. Det är lite härjigt – men det är helt fantastiskt att få uppleva hur man sitter ihop inte bara med sina egna barn utan också med tidigare generationer,” säger Orving. Hennes konst har hittills varit mycket abstrakt, men hon säger att hon i fortsättningen kommer att fortsätta med det figurativa. Dialogen är ännu inte avslutad. 

Sandra Backlund visste redan innan hon kom till museet för att välja verk vilken konstnär hon ville arbeta med och mot. “Jag tyckte om Louise Nevelson redan på universitetet, långt innan jag själv visste att jag skulle ge mig in på den här banan,” säger hon. Nevelsons Totem I är svart och kantig. Den första tydliga likheten mellan totempålen och Backlunds Dialogue tricoté I är att de båda är uppställda som solitära stolpar. Backlunds stickade bomullspelare hålls upp med hjälp av vajrar – precis som Bergströms textilier och Orvings familj, i sig ett samarbete mellan de mjuka tygerna och de hårda ståltrådarna – och ser närmast ut att rinna, smälta ner för dem. “Nevelson återanvände ofta delar från sina verk och tog av det hon hade. Därför beslutade jag mig för att sticka in gamla delar av plagg och tester som jag har sparat av olika anledningar. Det är som ett monokromt kollage, med ett skelett av en vajerkonstruktion,” säger Backlund, som inte visste hur verket skulle se ut innan det sattes upp på museet.

Dialogue tricoté I, Sandra Backlund och i bakgrunden Totem av Louise Nevelson. Foto: Filippa Trajkovski

Dessa verk, till del sprungna ur mode, gör den textila konsten tillgänglig för alla som vill ta del av den. Konsumtionen ligger inte i köpta plagg, utan i intrycken från verk som inte skapats med syfte att klä en kropp. Å andra sidan är det kroppar som alla skapat mode innan som också skapat verken – och skulle de tas ner från sina vajrar och glasbord skulle de kunna draperas runt en mänsklig gestalt. Vad som är konst och vad som är mode är kanske inte så viktigt i sammanhanget – och i vilket sammanhang är det någonsin viktigt att skilja mellan olika konstformer, egentligen? Viktigt är att låta sig beröras av verken, för berör gör de, allihopa.

Utställningen Dialoger. Mode bortom det bärbara är uppe på Göteborgs konstmuseum nu och fram till 7 januari 2024.