Om Malmö och Söndagsklubben med Mathea Jakobsson
Vi springer in i varandra på hörnet på väg till pizzerian. Det är en grå och blöt novemberkväll och Mathea har glitter i sin blåa halsduk. Det är ett tag sedan vi sågs, trots att vi bor fem minuter från varandra. Det blir så, när båda jobbar, båda har projekt och intressen utanför jobbet; partners, behov av vila. Nu ska vi ses och prata om Matheas Söndagsklubben och Malmö.
Mathea Jakobsson utanför San Marco
MJ: När jag snackar med kolleger på jobbet som ska prata med media säger jag alltid att de ska tänka på vilket budskap de vill få fram. Jag har funderat på vad jag vill få fram här, men inte landat i något än.
AN: Det är okej, jag har inte förberett mig särskilt mycket heller.
Filippa kommer och vi tre tar upp hälften av alla stolar i den lilla lokalen. Vi beställer in två pizzor att dela på, en kebab och en fungi.
AN: Det enda jag har tänkt på inför den här intervjun är hur jag skulle börja. Och det är ju att det var du som fick mig att över huvud taget överväga att flytta till Malmö. Är Malmö fortfarande din stad?
MJ: Jag är nog lite trött på Malmö. Framför allt är jag trött på danslivet i Malmö. Jag mår så bra när jag är på bargatorna i Köpenhamn, det är nya ställen hela tiden och musiken – alltså förlåt, men jag tycker att Malmös klubbar har så dålig musik. Jag älskar elektronisk dans men det finns inte på så många ställen.
AN: Du har ju också bott här sen typ 2017.
MJ: Typ, ja.
AN: Trivs du fortfarande med din rosa hall förresten? Eller har du målat om?
MJ: Den är kvar, men jag har inte satt upp en enda tavla. Jag är så jävla dålig på det. Jag väntar på att en kompis ska bli klar med en fantastisk tavla och jag kan inte tjata när det enda jag betalat för är materialet. Om den kommer upp så blir det nog bra. Jag är nog mer trött på min lägenhet än jag är trött på Malmö.
Mathea Jakobsson och jag har känt varandra ordentligt sedan 2015, men vetat om varandra sedan vi var riktigt små. Vi sommarjobbade på samma sommarkrog på ön där vi båda spenderat barndomens somrar och Mathea hade ingen laddare till sin mobil. “Får jag låna din en stund?” skrev hon från sin dator. Jag tog med min laddare, tänkte att hon skulle ta den och säga tack, du får tillbaka den imorgon. Jag var inte så cool, jag hade tandställning och acne, tog inte för mig. Men Mathea krokade min arm i sin och sa att “nu köper vi godis och skvallertidningar” så det gjorde vi. Vi låg på mage på sängen hemma hos henne och bläddrade igenom spröda tidningar med stora rubriker. Hon läste upp texter från anteckningsappen i sin mobil. Det kändes som i en film.
AN: Hade du velat byta område eller bara lägenhet?
MJ: Område också, tror jag. Hade det kommit upp något riktigt fint i Sankt Knut hade jag kunnat flytta dit, men det är dödsdyrt. Annars Hästhagen typ, det tycker jag är mysigt. Inte Slottstaden, utan Hästhagen, det är stor skillnad! Jag är en person som orkar vara i ett sammanhang ett, ett och ett halvt år innan jag behöver byta. Nu har jag varit på samma jobb, i samma lägenhet och med samma partner i ett och ett halvt år, vilket gör att jag börjar bli rastlös. Och jag vill inte byta partner, så det får bli något av det andra. [Mathea bytte sedan jobb, reds anm.]
AN: Söndagsklubben har ju till och med en låt som heter Malmö C. Det känns som mycket Malmökärlek.
MJ: Det är nog vår nisch.
För några år sedan sa hon till mig att hon skulle provsjunga för ett band, kanske i samband med att vi målade om hennes mellanrum rosa. Det hette något annat då, men nu, med Mathea som en av låtskrivarna och sångare, går det under namnet Söndagsklubben.
AN: Jag minns första sommaren vi hängde och du visade mig en text som du skrivit som gick något i stil med "jag spyr stjärnor, plockar upp dem och lägger dem i fickan".
MJ: Gud vad pretentiöst.
AN: Hur går det till när du skriver texter till bandet nu? Har du fortfarande dem i anteckningsappen i mobilen?
MJ: Det har jag absolut. Det är där jag skriver 99 procent av låttexterna. Jag tror liksom att när jag var yngre så skrev jag mycket om kärlek till personer, eller brustna hjärtan och så där. Nu är det med om kärlek till platser. I Sena Sommarnätter så är det vår sommarstuga uppe i Bohuslän, till exempel. Malmö C är såklart om Malmö. Det finns så mycket skrivet om Stockholm. Håkan finns i Göteborg. Och visst finns typ Jonathan Johansson som skriver om Malmö, men det finns också så många ställen här som ingen har skrivit om. Vi håller på med en låt nu som heter Pågen, som handlar om att släppa någon, men hela upplägget är en blinkning till Malmöiter, för slutet av varje refräng går "Pågen doftar ännu som det brukar". Det är doften från pågenfabriken i Malmö när man går hem klockan fyra efter en fest. Oavsett om man är ledsen eller glad, så doftar det alltid likadant. Det får alltid i alla fall mig att landa. Jag vill gärna skriva om platser och personer på ett subtilt sätt, den som fattar fattar.
AN: Men också att det blir öppet för tolkning.
MJ: Ja, exakt. Alla kan känna igen sig med sina olika tolkningar trots att det är samma text.
AN: Hur mycket tänker du på att folk ska kunna relatera till texterna?
MJ: Jag skriver ganska mycket utifrån vad jag vill skriva. Det finns låtar som handlar om min mamma, men folk tror att det är om någon snubbe. Och det kan de få tro. Det behöver inte vara om saker som hänt mig, eller så kan det vara en mix av olika erfarenheter i samma låt. I Fel Tjej är alla verserna utifrån verkligheten, men med olika personer vid olika tillfällen. Sen har jag fått lite kritik från bandet, att man ibland inte fattar. I Malmö C sjunger jag "där Möllans hipsters svurit ed" så kan de undra vem det är som svurit vad, men det är liksom bara en känsla! En bild av att det är en helig plats för hipsters.
Pizzorna landar på bordet, en kebab och en med svamp. Kanterna är fluffiga, degen mjuk, bakad efter napolitansk tradition. Vi hugger in alla tre.
Kebabpizza från San Marco
AN: Vad snackade vi om innan vi sågs? Hypnos?
MJ: Ja, en bio mitt emot Plan B. Det är lite som Kino, jag tror man betalar 100 kronor och då får man gå på hur många filmer man vill i två månader. De har en film varje dag, kultfilmer men också vissa nyare, typ Interstellar. Alla har fått över åtta på IMDB. Det är en gammal industrilokal med biostolar och så tror jag att filmen spelas från DVD på en stor projektor. Det är ett toppställe. Popcornmaskin finns och man är aldrig fler än 10 personer där. Annars är många av de ställen jag vill tipsa om sånna som folk redan har koll på.
AN: Känns det jobbigt att säga samma som andra?
MJ: Ja, hahah! Lite grann. Jag behöver inte tipsa om helt nya ställen men vill inte heller slå in öppna dörrar. Ava behöver jag inte tipsa om, till exempel, även om jag vill, för de är så trevliga. Nu tipsar alla om Kiosko, vilket också är trevligt även om det är pissedålig akustik. Jag har hört att de ska se över den nu.
FT: Det får de gärna göra, men hör ingenting.
AN: Det är lite problemet på Ava också.
MJ: Sen älskar jag Biljardhallen som ligger mot parken på väg mot Plan B. Toppenställe. De har jättegoda pommes. Man har nästan som egna rum med biljardbord. Sedan älskar jag pastan med rödbeta och chèvre på Kärlekgatan 3. Fyfan va bra den är.
När vi ses i november har Söndagsklubben precis släppt sin låt Sena Sommarnätter. Under våren kommer mer ny musik och bandet kommer spela både i Malmö och i Köpenhamn.
AN: Har du ofta melodi uttänkt till dina texter?
MJ: Det är lite olika. Ofta har jag skrivit en text till en pianoslinga som jag skickar till vår gitarrist Karl och som är grym på att arra musik, och säger att hej här en melodi och text. Så börjar han känna på hur trummor, bas och gitarr kan låta. Jag hörde att ett ex till mig gick runt på en fest och sa att Fel tjej handlade om honom, bara det att det ju inte är jag som skrivit den refrängen, just den har Karl skrivit. Sedan prövar vi i repan. Rebecka, som är pianist, kan säga att vi lägger till lite piano här, kanske ett Stevie Wonder-solo där och så. Det är fint. Jag, Karl och Johannes har spelat ihop i två år nu. Rebecka och Edvin har varit med det senaste året.
AN: Har ni börjat hitta ert sound?
MJ: Det tycker jag. Sedan har vi väldigt olika idéer och tankar, men eftersom det är jag och Karl som skriver så får vi ju lite större utrymme. Jag kan säga att nej, den här textenkan jag inte sjunga, och så skriver jag ny text till Karls musik.Och med vissa av mina låtar kan jag känna att jag inte är redo att låta någon annan börja pilla i dem än, så då får de vänta lite.
AN: Jag fattar.
MJ: Det nya vi håller på med nu, plattan eller vad det nu blir, är mer den stilen som vi vill ha. Sena sommarnätter som ju är det senaste vi släppt är nog närmast det som vi håller på med nu. Det är lite mer textfokus, RnB, lite mer groove i jämförelse med Fel Tjej. Vårt största fan är förresten min kollegas barn, som har gjort sin egen version av den låten. Den heter Bråkar med fel tjej. Kan det bli gulligare?
AN: Det känns som målet när man skapar musik. Är det någon artist eller band som ni lyssnar på och inspireras av speciellt?
MJ: Jag vågar knappt svara, för vi är fem personer med olika svar, men i många av de nya låtarna så är min inspiration i alla fall typ Cleos låt Kraftverket i Grundfors. Det är en otrolig låt och den vet jag att alla i bandet gillar. Bella Leonettes Det blommar här igen är också jättefin.
Vi går ut i den kyliga kvällen, några pizzabitar i en kartong under armen. Sena sommarnätter känns långt borta. Vi vandrar hemåt, tillsammans en bit. Jag frågar Mathea om hon känner att hon fick fram sitt budskap. “Jag vet fortfarande inte vad det är”, svarar hon. Men alla som hör hennes låtar fattar nog.
